I helgen som var åkte jag (Ato) och Anders till Podebrady för att deltaga i den årliga flerlandskampen mot bland annat Tjeckien. Håvard var också där och ingick i det norska laget.
Jag har hittills i år kört väldigt få intervallpass eller andra snabbhetspass och var därför lite osäker på hur fort jag egentligen skulle klara av att gå. Jag har dessutom känt mig tung och seg i kroppen större delen av året. Men dagen innan kändes det i alla fall helt okej i kroppen och en liten gnutta hopp om en bra tid infann sig.
När startskottet gick av körde jag på rätt hårt med målet att ligga på hög ansträngning från start och försöka hålla bra tempo så länge jag orkade, vilket skulle visa sig bli ganska precis halva loppet. Jag passerade tillsammans med en ungrare, en fransman och en irländare, 10 km på 41.29 vilket är snabbare än jag passerade då jag noterade mitt personbästa för över 2 år sedan. Så långt är jag nöjd. Att kunna gå så pass fort med bara lugn distansträning i kroppen tyder ändå på en bra grundsnabbhet. Andra halvan gick dock betydligt tyngre. Jag kämpade för att hålla tempo, men förgäves. Varje kilometer gick ett par sekunder långsammare än den föregående ända tills det återstod 2 och jag med små marginaler lyckades vända trenden. I mål hade jag 1.24.46, så en andra mil på 43.17.
Men om jag nu hade det tungt under den andra halvan så var det ingenting mot vad Anders hade det. Han borde överhuvudtaget inte ha klivit ur sängen i fredags morse för att åka till Tjeckien. Ingenting gick bra. Väskan (med de flesta kläderna, pulsklocka, ombyte, necessär, laddare till dator och mobil mm.) försvann spårlöst vid mellanlandningen i Wien. Den dök inte upp under tävlingsdagen och inte heller dagen därpå och var fortfarande borta i måndags. Så i en känsla av nakenhet (ingen pulsklocka) traskade Anders sakta framåt de 20 km mot en sluttid på 1.34.36. Men med lite sjukdomsbesvär under de senaste veckorna så gjorde han ändå en hedersvärd insats som tog sig i mål. Målgång är lika med framgång (som Christer Svensson brukar säga) och denna gång ledde det till att vi kom på 5:e plats av 11 startande lag i landskampen!
Och om det nu gick dåligt för Anders så gick det tyvärr ännu sämre för Håvard som blev plockad av banan efter knappa 6 km. Han berättar mer om det här: http://howardthewalker.weebly.com/blog/podebrady
Jag och Anders blickar nu framåt mot nästa tävling som är landskamp mot Lettland, Litauen och Estland den 25:e april.
/Ato
P.S. Eftersom jag inte har några egna bilder från Podebrady så länkar till några här och bjuder på en egen icke gångrelaterad bild av mig där jag porträtterar Ragge från en av de bästa svenska serierna någonsin, Byhåla!
Jag har hittills i år kört väldigt få intervallpass eller andra snabbhetspass och var därför lite osäker på hur fort jag egentligen skulle klara av att gå. Jag har dessutom känt mig tung och seg i kroppen större delen av året. Men dagen innan kändes det i alla fall helt okej i kroppen och en liten gnutta hopp om en bra tid infann sig.
När startskottet gick av körde jag på rätt hårt med målet att ligga på hög ansträngning från start och försöka hålla bra tempo så länge jag orkade, vilket skulle visa sig bli ganska precis halva loppet. Jag passerade tillsammans med en ungrare, en fransman och en irländare, 10 km på 41.29 vilket är snabbare än jag passerade då jag noterade mitt personbästa för över 2 år sedan. Så långt är jag nöjd. Att kunna gå så pass fort med bara lugn distansträning i kroppen tyder ändå på en bra grundsnabbhet. Andra halvan gick dock betydligt tyngre. Jag kämpade för att hålla tempo, men förgäves. Varje kilometer gick ett par sekunder långsammare än den föregående ända tills det återstod 2 och jag med små marginaler lyckades vända trenden. I mål hade jag 1.24.46, så en andra mil på 43.17.
Men om jag nu hade det tungt under den andra halvan så var det ingenting mot vad Anders hade det. Han borde överhuvudtaget inte ha klivit ur sängen i fredags morse för att åka till Tjeckien. Ingenting gick bra. Väskan (med de flesta kläderna, pulsklocka, ombyte, necessär, laddare till dator och mobil mm.) försvann spårlöst vid mellanlandningen i Wien. Den dök inte upp under tävlingsdagen och inte heller dagen därpå och var fortfarande borta i måndags. Så i en känsla av nakenhet (ingen pulsklocka) traskade Anders sakta framåt de 20 km mot en sluttid på 1.34.36. Men med lite sjukdomsbesvär under de senaste veckorna så gjorde han ändå en hedersvärd insats som tog sig i mål. Målgång är lika med framgång (som Christer Svensson brukar säga) och denna gång ledde det till att vi kom på 5:e plats av 11 startande lag i landskampen!
Och om det nu gick dåligt för Anders så gick det tyvärr ännu sämre för Håvard som blev plockad av banan efter knappa 6 km. Han berättar mer om det här: http://howardthewalker.weebly.com/blog/podebrady
Jag och Anders blickar nu framåt mot nästa tävling som är landskamp mot Lettland, Litauen och Estland den 25:e april.
/Ato
P.S. Eftersom jag inte har några egna bilder från Podebrady så länkar till några här och bjuder på en egen icke gångrelaterad bild av mig där jag porträtterar Ragge från en av de bästa svenska serierna någonsin, Byhåla!