En vecka efter mästerskapet har det blivit dags att summera intrycken. Med blandade känslor lämnade vi, Persy och Håvard (Ato åkte redan i fredags), Zürich och mästerskapet bakom oss i måndags, 18/8, efter många häftiga tävlingar med otrolig kämpaglöd.
På morgonen den 13/8 klockan 09.20 var det dags för 20km. Det var aningen kyligt, runt 14 grader, och regnade lätt. Förhållanden som brukar innebära snabba tider. Det skulle dock visa sig att det lätta regnet övergick i lätt dugg som resulterade i väldigt hög luftfuktighet. Hög luftfuktighet är alltid tufft, även om det är kyligt, vilket nästan hela startfältet fick erfara. I slutändan var det bara en handfull i den stora tätklungan som gick snabbare andra halvan av loppet.
Detta kan jämföras med Världscupen i Kina i maj då utgångsfarten var i princip den samma men istället för att hela tätklungan tappade så gick andra halvan fortare. Förhållandena var liknande men då höll regnet i sig under hela loppet.
De senaste veckorna inför loppet hade jag slitit enormt och haft väldiga problem med kroppen. För att ge en överblick drogs jag med en virusinfektion under hela juni månad som gjorde att jag inte kunde köra träning på hård belastning. Zon 5, som vi kallar det, eller intervallträning. Så fort jag körde hårdare sa kroppen ifrån. Det blev tungt i bröstet och halsen slemmade igen. Jag var även nästäppt mesta delen av dygnet men i övrig kände jag mig helt normal.
När juli kom försvann viruset sakta men säkert dag för dag. Fick drygt 1,5 veckor med bra träning innan det var dags för nästa tunga period. VÄRMEN! Den otroliga värmeböljan som drog in över Sverige i slutet av juli fick mig helt ur balans. Temperaturen var över 30 grader i nästan 2 veckor och för första gången någonsin gick SMHI ut med Klass 2 varning för värme (över 30 grader i 5 dagar) i hela Sverige och värmerekord från bland annat 1882 slogs.
De första dagarna gick bra, men det dröjde inte länge innan jag gick in i väggen. Med en temperatur på ca 27 grader inomhus sov jag otroligt dåligt och kroppen fick aldrig tid till återhämtning. Mer sliten för var dag även fast jag förkortade träningspass eller hoppade över de helt. Det slutade med att mitt nervsystem kom ur balans och kroppen kunde aldrig slappna av och tog inte upp varken vätska eller energi. Det var en befrielse att komma ner till "kylan" i Zürich, men med endast 3 dagar av bra återhämtning var det svårt att hoppas på toppresultat.
I det stora hela kunde uppladdningen inför mästerskapet knappt kunnat bli sämre.
Dagen var ändå kommen och jag startade som planerat, hålla mig i slutet av första klungan, och inledningsvis kändes det okej. Efter några första långsamma varv ökades tempo och jag gick ner i 4.05 varv. Även om känslan inte var den bästa tyckte jag läget var under kontroll. Vid 7:e km började dock problemen och fick känslan av att allt håller på att rasa samman. Magproblemen kom fort och fick sluta dricka sportdryck helt och fick endast i mig några klunkar vatten under resten av loppet. Som värst blev det strax innan den 13:e km då det slemmade igen i halsen och jag fick ingen luft alls. Blev tvungen att stanna och försöka harkla mig och när det väl släppte var det som en propp kom upp. Allt kändes helt plötsligt normalt igen och den plågsamma kramp känslan i magen och den tunga andningen var som bortblåst.
Varvet efter var jag nere i bra tempo igen och fick börja kämpa om placeringar jag tappat. Efter några riktiga bataljer med bland annat en litauer och en polack kunde jag med en enorm vilja och enormt slit hålla mig på tider under 4.20/km. Gick sedan tillslut i mål på 1.24.41 som resulterade i en 17:e plats.
När jag efter tävlingen tänkte tillbaka på det som hände under loppet tror jag att det var en släng av virusinfektionen som kommit tillbaka. Hade nämligen de sista dagarna nere i Zürich blivit täppt i näsan igen med liknande symptom som i juni.
Allt som allt är jag ändå Otroligt nöjd med min insats och i efterhand har jag kommit att förstå att den inte var så dålig i alla fall. Att kunna göra ett lopp under 1.25.00 med de bekymmer jag haft de senaste 2 månaderna, som mest kommit upp i 60% av full gångträning sista månaden efter min knäskada, visar ändå att jag tagit stora kliv framåt den här säsongen, inte minst med de resultat jag gjorde innan knäskadan.
Jag hoppas kunna få visa något mer av min bästa sida nu på höstkanten i de tävlingar som är kvar och vill även passa på att tacka alla som följer mig och tror på mig. Min mamma och tränare och allt i i allo Siv Karlström och mina få, men ack så viktiga sponsorer, Squeezy och Ortosia. Men framförallt stödet som min klubb Eskilstuna FI och Svenska Gångförbundet ger som gör min satsning möjlig!
TACK!
Träna Hårt!
Träna Smart!
/Persy
Fortsättning följer med rapporter från Ato och Håvard! (och kanske chipsnjutaren Anders "das auto" Hansson :)
På morgonen den 13/8 klockan 09.20 var det dags för 20km. Det var aningen kyligt, runt 14 grader, och regnade lätt. Förhållanden som brukar innebära snabba tider. Det skulle dock visa sig att det lätta regnet övergick i lätt dugg som resulterade i väldigt hög luftfuktighet. Hög luftfuktighet är alltid tufft, även om det är kyligt, vilket nästan hela startfältet fick erfara. I slutändan var det bara en handfull i den stora tätklungan som gick snabbare andra halvan av loppet.
Detta kan jämföras med Världscupen i Kina i maj då utgångsfarten var i princip den samma men istället för att hela tätklungan tappade så gick andra halvan fortare. Förhållandena var liknande men då höll regnet i sig under hela loppet.
De senaste veckorna inför loppet hade jag slitit enormt och haft väldiga problem med kroppen. För att ge en överblick drogs jag med en virusinfektion under hela juni månad som gjorde att jag inte kunde köra träning på hård belastning. Zon 5, som vi kallar det, eller intervallträning. Så fort jag körde hårdare sa kroppen ifrån. Det blev tungt i bröstet och halsen slemmade igen. Jag var även nästäppt mesta delen av dygnet men i övrig kände jag mig helt normal.
När juli kom försvann viruset sakta men säkert dag för dag. Fick drygt 1,5 veckor med bra träning innan det var dags för nästa tunga period. VÄRMEN! Den otroliga värmeböljan som drog in över Sverige i slutet av juli fick mig helt ur balans. Temperaturen var över 30 grader i nästan 2 veckor och för första gången någonsin gick SMHI ut med Klass 2 varning för värme (över 30 grader i 5 dagar) i hela Sverige och värmerekord från bland annat 1882 slogs.
De första dagarna gick bra, men det dröjde inte länge innan jag gick in i väggen. Med en temperatur på ca 27 grader inomhus sov jag otroligt dåligt och kroppen fick aldrig tid till återhämtning. Mer sliten för var dag även fast jag förkortade träningspass eller hoppade över de helt. Det slutade med att mitt nervsystem kom ur balans och kroppen kunde aldrig slappna av och tog inte upp varken vätska eller energi. Det var en befrielse att komma ner till "kylan" i Zürich, men med endast 3 dagar av bra återhämtning var det svårt att hoppas på toppresultat.
I det stora hela kunde uppladdningen inför mästerskapet knappt kunnat bli sämre.
Dagen var ändå kommen och jag startade som planerat, hålla mig i slutet av första klungan, och inledningsvis kändes det okej. Efter några första långsamma varv ökades tempo och jag gick ner i 4.05 varv. Även om känslan inte var den bästa tyckte jag läget var under kontroll. Vid 7:e km började dock problemen och fick känslan av att allt håller på att rasa samman. Magproblemen kom fort och fick sluta dricka sportdryck helt och fick endast i mig några klunkar vatten under resten av loppet. Som värst blev det strax innan den 13:e km då det slemmade igen i halsen och jag fick ingen luft alls. Blev tvungen att stanna och försöka harkla mig och när det väl släppte var det som en propp kom upp. Allt kändes helt plötsligt normalt igen och den plågsamma kramp känslan i magen och den tunga andningen var som bortblåst.
Varvet efter var jag nere i bra tempo igen och fick börja kämpa om placeringar jag tappat. Efter några riktiga bataljer med bland annat en litauer och en polack kunde jag med en enorm vilja och enormt slit hålla mig på tider under 4.20/km. Gick sedan tillslut i mål på 1.24.41 som resulterade i en 17:e plats.
När jag efter tävlingen tänkte tillbaka på det som hände under loppet tror jag att det var en släng av virusinfektionen som kommit tillbaka. Hade nämligen de sista dagarna nere i Zürich blivit täppt i näsan igen med liknande symptom som i juni.
Allt som allt är jag ändå Otroligt nöjd med min insats och i efterhand har jag kommit att förstå att den inte var så dålig i alla fall. Att kunna göra ett lopp under 1.25.00 med de bekymmer jag haft de senaste 2 månaderna, som mest kommit upp i 60% av full gångträning sista månaden efter min knäskada, visar ändå att jag tagit stora kliv framåt den här säsongen, inte minst med de resultat jag gjorde innan knäskadan.
Jag hoppas kunna få visa något mer av min bästa sida nu på höstkanten i de tävlingar som är kvar och vill även passa på att tacka alla som följer mig och tror på mig. Min mamma och tränare och allt i i allo Siv Karlström och mina få, men ack så viktiga sponsorer, Squeezy och Ortosia. Men framförallt stödet som min klubb Eskilstuna FI och Svenska Gångförbundet ger som gör min satsning möjlig!
TACK!
Träna Hårt!
Träna Smart!
/Persy
Fortsättning följer med rapporter från Ato och Håvard! (och kanske chipsnjutaren Anders "das auto" Hansson :)
Ato - 50 km
Som Persy skrev så lämnade jag Zürich redan under fredagen, 4,5 timmar efter att jag gick i mål på 50 km för att vara exakt. Det var lite stressigt måste jag säga, men mer om det senare. Till EM åkte jag direkt från St. Moritz där jag hade haft tre veckor av bra träning och speciellt de längre passen hade gått väldigt bra. Självförtroendet var på topp och planen inför loppet var klar. Till skillnad från VM förra året då jag startade i ett tempo som i princip innebar självmord ville jag nu starta lite förnuftigare för att eventuellt kunna öka under de sista 15 km. Nu gick det inte riktigt så. Under uppvärmningen kändes det riktigt bra. Jag var laddad och fokuserad och musiken som flödade ur högtalarna var otroligt peppande. Startskottet gick och jag bildade snart tillsammans med, bland andra, den levande legenden Jesus Angel Garcia (som tillhört världseliten i över 20 år) en grupp som avverkade varv efter varv i relativt behagliga 4.30 min/km. Det kändes bra i ungefär 15 km, sen kom regnet. Jag började frysa, blev stel i benen och det kändes som mjölksyra i armarna. Det blev otroligt jobbigt att hänga med i gruppen och det kändes som det tidigare har gjort efter ca 35-40 km. Hade regnet fortsatt hade jag nog inte kommit i mål, men jag fick tag i ett par vantar, regnet slutade efter 20 minuter och jag fick upp värmen igen. Det kändes bättre igen, men inte i närheten av så bra som innan. Jag satsade på att hänga med gruppen i 10 km till, fram till 30 km, och därefter ta det varv för varv. Jag hade problem emellanåt men klarade 30-km-passeringen. Sen blev det tuffare. Garcia ökade tempot och jag kämpade redan för att bara behålla tempot, så jag tvingades släppa. Vid det här laget, på väg upp mot 40 km, låg jag 12:a. Jag började tappa tempo men såg att jag fortfarande var på väg mot ett stort personbästa. Efter ett par otroligt tunga sista varv, där jag plockade ett par placeringar och precis lyckades hålla undan för finländaren Jarkko Kinnunen som kom i mål 7 sekunder efter mig, kunde jag gå i mål på nya personbästat 3.48.42. "Som vanligt" kunde jag knappt gå efter målgång och fick föras iväg i rullstol till sjukstugan innan det var dags att åka tillbaka till hotellet, duscha, packa alla mina saker, hämta lunch och sticka iväg till flygplatsen. 24 timmars flygresa tog mig till Kanada där en god väns bröllop väntade. Inte den bästa resan jag haft men alla gånger värt det! Jag är otroligt nöjd med loppet och hur jag lyckades hålla ihop det under den sista milen trots att jag hade problem så tidigt. Nästa gång hoppas jag dock kunna ge gammelgubben Garcia (han är 44 år gammal!) en ordentlig match! /Ato | As Persy said I left Zürich friday, 4.5 hours after the race to be exact. It was a bit stressful, but more about that later. I went straight from St. Moritz to Zürich. I had three weeks of good training up there, especially the longer sessions had went really well. My self-esteem was on top and the race plan was ready. Unlike my race in the world champs last year when I started in suicide pace, this time I wanted to start off a little slower to maybe be able to raise the pace during my last 15k. It didn't work out exactly the way as I planned though. Warmin up I felt really good. I was focused and the music flowing throughout the speakers really got me into a good mood. The start signal sounded and soon after I formed a small pack consisting of, among others, the living legend Jesus Angel Garcia (who have been an world class athlete for over 20 years). We were at reasonably comfortable 4.30 min/km and I felt good, but not for very long. Around 15k it started raining. I started getting cold, my legs got stiff and it felt like lactate building up in my arms. It became really hard to keep up with the pack and I felt like I already had walked 35-40 km. Had it continued to rain, I probably wouldn't have finished, but I got a pair of gloves and regained warmth when it stopped raining 20 minutes later. I started feeling better, but not nearly as good as I felt before. I aimed at keeping with the pack up until the 30k-mark, and then take it one lap at a time from there. I had some troubles keeping up but kept with the pack until Garcia started racing the pace at around 35k. At this time I was at 12th position. I started going slower but knew I still had a good chance to do a PB. The last laps felt terribly long, but with a big effort I passed two guys and barely, by 7 seconds, managed to keep the finn Jarkko Kinnunen behind me. I finished in 3.48.42, new PB by nearly 5 minutes! And "as usual" I couldn't walk after finishing. They took me off the course in a wheelchair before I left for the hotel to take a shower, pack all my things, get some food and continue to the airport. 24 hours later i arrived in Kanada, just in time for the wedding of a good friend of mine. It wasn't exactly the best time I've had on an airplane, but totally worth it! I'm very happy with the race and how I managed to keep it all together spite the problems I had early on. Next time though, I hope to give the old man Garcia (44 years old!) a real fight! /Ato |