Helgen som var, 12/4, var det återigen dags för landskampen i Podebrady, Tjeckien. Det är en trevlig spa-ort ca 60 km utanför Prag och hyser en av världens absolut snabbaste banor! Förutom att den inte har några vändpunkter, har banan sedan 2013 blivit helt nyasfalterad och är superbt bra. Tävlingen är högt prioriterad hos det Svenska gångförbundet och så även hos Nordic Boys! Jag (Persy), Ato och Anders var denna gång uttagna och en del av det svenska laget 2014.
Vädret bjöd på ca 16-17 grader, vindstilla och sol, perfekt tävlingsväder med andra ord. Startfältet var som vanligt riktigt stort, men för ovanlighetens skull kom jag loss på ena sidan och fick en lugn start utan knuffande och stökande. Raka motsatsen mot tävlingen i Lugano, Schweiz, i mitten av mars. Öppnade helt enligt planen och passerade 5 km strax under 21 minuter. Känslan var riktigt bra och pulsen var dessutom låg! För första gången sedan mitten av februari kändes det som att jag hade koll på läget och kroppen svarade bra.
(Till saken hör det att när jag kom hem ifrån Mexiko i början av mars upplevde jag min värsta jetlag hittills och som grädden på moset blev jag dessutom sjuk när jag precis börjat få grepp om tidsomställningen. Förkylningen tog riktigt hårt och jag var sjuk längre än jag kan komma ihåg att jag varit förut. Första passet som kändes någorlunda okej var egentligen en vecka innan tävlingen när vi var och gjorde fystester på Bosön)
Tempot ökades successivt och vid 10 km, 41.28, började jag trycka på ännu mer. Det hade gått otroligt lätt första halvan, men redan den 11:e km kom en liten stumningskänsla och från ingenstans blev det direkt betydligt jobbigare. Fortsatte dock min fartökning och även fast varvtiderna låg runt 4.04/km kände jag mig komfortabel och hade full koll på läget. Upp mot 15 km trodde jag att en avslutning under 20 minuter var möjlig, men lärde mig att det är lätt att underskatta de sista 5 km. Lite problem med magen och mer stumnande ben gjorde att jag fick slita otroligt mycket i slutet. Gick även om en slovak som fick förnyade krafter när jag passerade honom strax innan 19 km. Sista varvet blev en kamp mot inte bara slovaken utan även klockan, för såg att jag var på väg mot en riktig kanontid. Kan inte minnas att jag lyckats ta ut mig så pass mycket förut och fick till och med börja hyperventilera efter målgång (något jag aldrig gjort tidigare varken på träning eller tävling). Slog slovaken och klarade tiden. Gick i mål på fantastiska 1.21.54. PANG! Är nu rankad 4:a i Sverige genom tiderna över 20 km, endast 3 sekunder bakom Andreas Gustafsson.
Ato som varit sjuk med en efterföljande seghet och orkeslöshet hade inga större förhoppningar utom att göra en bra insats för laget och förhoppningsvis inte vara allt för långt ifrån sin rättmätiga nivå. Första varven skuggade han mig för att sedan, när jag ökade tempot, fortsätta i sin rytm och passerade 10 km på 42.22. Andra halva av loppet gick aningen tyngre och han fick slita för att hålla tempot uppe. Men så hände det, PANG! Vid passering upp mot 15 km sparkade han foten i ett betongblock! I målområdet finns det reklamskyltar längs utkanterna av banan som hålls på plats av just betongblock som sticker ut ca 2 dm. Ato sa att han ett varv tidigare tänkt på att de kan vara farliga... Det gjorde rejält ont och han försökte fortsätta men benet värkte och sedan började hela kroppen göra ont. Enormt besviken, vilket är förståeligt, bröt han 1 varv senare. Enda positiva var att jag fick en till som hejade på sista varven.
Anders hade sin egen historia och upplevde sitt förmodligen märkligaste lopp hittills! Övriga laget förstod inte riktigt heller vad som hände och efter loppet när detaljerna reddes ut fick vi oss alla ett gott skratt! Anders har tränat på otroligt bra och utan tvekan haft den bästa försäsongen hittills. Dagarna inför tävlingen kändes bra, men med aningen förhöjd puls. Det skulle senare visa sig att han efter tävlingen fick en förkylning och det förklarade varför det gick som det gick. Men vad var det egentligen som hände? Det kommer vi aldrig få veta, då han faktiskt fick en kort blackout också.
Första halvan passerades på nytt personbästa, 43.39, trots att det bara var de 2 första km som kändes bra. Tempot sjönk en aning upp mot 15 km då han gick in i väggen rejält. PANG! Helt plötsligt hade han tappat allt och även upplevt en blackout. Det visade sig att han i samma veva varit nere och legat på marken, klar att bryta, men med tanken på att vara vek och på att det faktiskt är en lagtävling så tog han sig upp på benen och fortsatte (en rolig tanke som kom upp efter loppet var att det kanske var Anders som kände av Atos smäll och därför fick blackout, för det hände faktiskt nästan exakt samtidigt). 2 varv senare stod han och vilade mot ett kravallstaket när jag passerade honom och jag var säker på att han då brutit. Viljan är starkare än smärtan, så Anders fortsatte och tog sig ändå i mål. Utpumpad, tom och förbannad var han när jag träffade honom efter målgång.
Nu är det endast lite drygt 2 veckor kvar innan Världscupen i Taicang, Kina, och för min del gäller det att vässa formen ett snäpp till. Anders måste bli frisk och Ato få ut sin mystiska "sjukdom" ut kroppen (foten är okej och ända komplikationen blev en, inom kort, nagel mindre). Kan allt detta gå vägen har vi, tillsammans med Anderas Gustafsson, en riktigt riktigt bra chans i lagtävlingen. Vi 4 formar dessutom det bästa Svenska laget någonsin i en världscup!!
/Persy
Vädret bjöd på ca 16-17 grader, vindstilla och sol, perfekt tävlingsväder med andra ord. Startfältet var som vanligt riktigt stort, men för ovanlighetens skull kom jag loss på ena sidan och fick en lugn start utan knuffande och stökande. Raka motsatsen mot tävlingen i Lugano, Schweiz, i mitten av mars. Öppnade helt enligt planen och passerade 5 km strax under 21 minuter. Känslan var riktigt bra och pulsen var dessutom låg! För första gången sedan mitten av februari kändes det som att jag hade koll på läget och kroppen svarade bra.
(Till saken hör det att när jag kom hem ifrån Mexiko i början av mars upplevde jag min värsta jetlag hittills och som grädden på moset blev jag dessutom sjuk när jag precis börjat få grepp om tidsomställningen. Förkylningen tog riktigt hårt och jag var sjuk längre än jag kan komma ihåg att jag varit förut. Första passet som kändes någorlunda okej var egentligen en vecka innan tävlingen när vi var och gjorde fystester på Bosön)
Tempot ökades successivt och vid 10 km, 41.28, började jag trycka på ännu mer. Det hade gått otroligt lätt första halvan, men redan den 11:e km kom en liten stumningskänsla och från ingenstans blev det direkt betydligt jobbigare. Fortsatte dock min fartökning och även fast varvtiderna låg runt 4.04/km kände jag mig komfortabel och hade full koll på läget. Upp mot 15 km trodde jag att en avslutning under 20 minuter var möjlig, men lärde mig att det är lätt att underskatta de sista 5 km. Lite problem med magen och mer stumnande ben gjorde att jag fick slita otroligt mycket i slutet. Gick även om en slovak som fick förnyade krafter när jag passerade honom strax innan 19 km. Sista varvet blev en kamp mot inte bara slovaken utan även klockan, för såg att jag var på väg mot en riktig kanontid. Kan inte minnas att jag lyckats ta ut mig så pass mycket förut och fick till och med börja hyperventilera efter målgång (något jag aldrig gjort tidigare varken på träning eller tävling). Slog slovaken och klarade tiden. Gick i mål på fantastiska 1.21.54. PANG! Är nu rankad 4:a i Sverige genom tiderna över 20 km, endast 3 sekunder bakom Andreas Gustafsson.
Ato som varit sjuk med en efterföljande seghet och orkeslöshet hade inga större förhoppningar utom att göra en bra insats för laget och förhoppningsvis inte vara allt för långt ifrån sin rättmätiga nivå. Första varven skuggade han mig för att sedan, när jag ökade tempot, fortsätta i sin rytm och passerade 10 km på 42.22. Andra halva av loppet gick aningen tyngre och han fick slita för att hålla tempot uppe. Men så hände det, PANG! Vid passering upp mot 15 km sparkade han foten i ett betongblock! I målområdet finns det reklamskyltar längs utkanterna av banan som hålls på plats av just betongblock som sticker ut ca 2 dm. Ato sa att han ett varv tidigare tänkt på att de kan vara farliga... Det gjorde rejält ont och han försökte fortsätta men benet värkte och sedan började hela kroppen göra ont. Enormt besviken, vilket är förståeligt, bröt han 1 varv senare. Enda positiva var att jag fick en till som hejade på sista varven.
Anders hade sin egen historia och upplevde sitt förmodligen märkligaste lopp hittills! Övriga laget förstod inte riktigt heller vad som hände och efter loppet när detaljerna reddes ut fick vi oss alla ett gott skratt! Anders har tränat på otroligt bra och utan tvekan haft den bästa försäsongen hittills. Dagarna inför tävlingen kändes bra, men med aningen förhöjd puls. Det skulle senare visa sig att han efter tävlingen fick en förkylning och det förklarade varför det gick som det gick. Men vad var det egentligen som hände? Det kommer vi aldrig få veta, då han faktiskt fick en kort blackout också.
Första halvan passerades på nytt personbästa, 43.39, trots att det bara var de 2 första km som kändes bra. Tempot sjönk en aning upp mot 15 km då han gick in i väggen rejält. PANG! Helt plötsligt hade han tappat allt och även upplevt en blackout. Det visade sig att han i samma veva varit nere och legat på marken, klar att bryta, men med tanken på att vara vek och på att det faktiskt är en lagtävling så tog han sig upp på benen och fortsatte (en rolig tanke som kom upp efter loppet var att det kanske var Anders som kände av Atos smäll och därför fick blackout, för det hände faktiskt nästan exakt samtidigt). 2 varv senare stod han och vilade mot ett kravallstaket när jag passerade honom och jag var säker på att han då brutit. Viljan är starkare än smärtan, så Anders fortsatte och tog sig ändå i mål. Utpumpad, tom och förbannad var han när jag träffade honom efter målgång.
Nu är det endast lite drygt 2 veckor kvar innan Världscupen i Taicang, Kina, och för min del gäller det att vässa formen ett snäpp till. Anders måste bli frisk och Ato få ut sin mystiska "sjukdom" ut kroppen (foten är okej och ända komplikationen blev en, inom kort, nagel mindre). Kan allt detta gå vägen har vi, tillsammans med Anderas Gustafsson, en riktigt riktigt bra chans i lagtävlingen. Vi 4 formar dessutom det bästa Svenska laget någonsin i en världscup!!
/Persy