Mina VM-insatser är över och jag kan se tillbaka på två tävlingar som jag presterat riktigt bra i och kan vara mer än nöjd över.
På eftermiddagen den 11:e gick 20-kilometersloppet vilket var den tävling jag främst satsade på. Det var det största startfältet någonsin och sett till årsbästa var jag rankad som 50:e av 64 startande. Jag kom 23:a. Men trots det kände jag mig vid målgång varken nöjd eller missnöjd med min insats. Jag kände att jag inte hade fått ut allt jag hade att ge och kanske öppnade jag lite väl försiktigt i den 30-gradiga hettan. Jag passerade som 53:e man efter 5 km och plockade sedan placering efter placering allt eftersom de framför mig tröttnade och inte lyckades hålla tempot uppe. Tiden 1.24.49 är 14 sekunder från mitt årsbästa och med tanke på förhållandena så var det mitt bästa lopp i år, och det är ju det som man ska sträva efter; att prestera på topp när det gäller. Tiden är även den bästa som en svensk har presterat i ett VM.
Den 14:e, två och ett halvt dygn senare, gick femmilen. Med endast två dagar emellan valde alla utom jag att endast gå en distans. Vanligtvis brukar 20 km gå i början och 50 km i slutet av mästerskapet och då är det ofta en handfull gångare som väljer att dubblera, men nu var alltså jag den enda som gjorde det.
Taktiken var klar, jag berättade gärna om den innan loppet och kallades galen för den. Jag tänkte gå ut med tätklungan och köra på så länge jag orkade innan jag gick in i väggen. En bra plan dels för mitt självförtroende, att få bekräftat att jag kan gå sida vid sida med de bästa, och dels för att underhålla familj och vänner hemma i tv-soffan samt alla som hejade på mig längs banan. Helt klart en bra plan, förutom delen då jag går in i väggen. Men väggen kom aldrig. Inte på samma sätt som tidigare.
Jag gick precis som planerat ut med tätklungan och låg ibland mitt i och ibland längst fram och skötte farthållningen. Jag gick avslappnat, pulsen var relativt låg och andhämtningen inte ansträngd på något sätt. Jag flöt med och kunde njuta av att ligga sida vid sida med flertalet medaljörer från stora mästerskap. I knappt 20 km följde jag den stora tätklungan innan farten skruvades upp ytterligare och klungan splittrades. Jag fortsatte hålla tempot ytterligare 10 km fram till 30, men vid det laget började jag bli rejält stum i benen vilket inte är ett så bra tecken med 2 mil kvar till mål.
Jag kämpade så hårt jag kunde men tempot sjönk för varje varv och jag tappade både tid och placeringar. Fram till kilometer 42, då lyckades jag vända trenden och varvtiderna blev återigen snabbare. Sista milen gick på 51.04 vilket är en otrolig skillnad mot förra året då jag avslutade mina två femmilar på 55.02 och 53.48.
Jag gick i mål på 3.53.38. Nytt personbästa med nästan 10 minuter och precis som på 20 km var även denna tid den bästa som någon svensk presterat på ett VM! Att gå in på den tiden, på den placeringen, och att över huvud taget fullfölja på ett så bra sätt som jag gjorde var långt över mina och alla andras förväntningar. Det känns så underbart att prestera när det gäller.
Väl i mål drabbades jag av ännu en intressant upplevelse; jag kunde inte röra på benen. Jag tog några stapplande steg direkt efter målgång och ställde mig för att vila. Ett par funktionärer kom och frågade om vi skulle gå vidare och det kunde vi väl göra tyckte jag. Sen hände ingenting. Benen rörde sig inte. Jag kunde inte ta ett steg. De lyfte mig av banan och sedan stod jag där tills de kom med en bår och körde mig därifrån. Jag har aldrig varit med om något liknande. Två flaskor med dropp senare kördes jag med rullstol ut från arenan för att prata med SVT och Expressen innan jag åkte tillbaka till hotellet för att vila. Resten av dagen linkade jag fram men nu kan jag i alla fall promenera rätt normalt.
Tack alla ni som hejade på mig under loppet, både från sidan av banan och framför TV:n hemma i soffan! Och tack morsan, coachen och förbundskapten Siw Karlström för all hjälp med allting!
Nu ska jag bara njuta av Moskva resten av tiden här :)
/Ato
På eftermiddagen den 11:e gick 20-kilometersloppet vilket var den tävling jag främst satsade på. Det var det största startfältet någonsin och sett till årsbästa var jag rankad som 50:e av 64 startande. Jag kom 23:a. Men trots det kände jag mig vid målgång varken nöjd eller missnöjd med min insats. Jag kände att jag inte hade fått ut allt jag hade att ge och kanske öppnade jag lite väl försiktigt i den 30-gradiga hettan. Jag passerade som 53:e man efter 5 km och plockade sedan placering efter placering allt eftersom de framför mig tröttnade och inte lyckades hålla tempot uppe. Tiden 1.24.49 är 14 sekunder från mitt årsbästa och med tanke på förhållandena så var det mitt bästa lopp i år, och det är ju det som man ska sträva efter; att prestera på topp när det gäller. Tiden är även den bästa som en svensk har presterat i ett VM.
Den 14:e, två och ett halvt dygn senare, gick femmilen. Med endast två dagar emellan valde alla utom jag att endast gå en distans. Vanligtvis brukar 20 km gå i början och 50 km i slutet av mästerskapet och då är det ofta en handfull gångare som väljer att dubblera, men nu var alltså jag den enda som gjorde det.
Taktiken var klar, jag berättade gärna om den innan loppet och kallades galen för den. Jag tänkte gå ut med tätklungan och köra på så länge jag orkade innan jag gick in i väggen. En bra plan dels för mitt självförtroende, att få bekräftat att jag kan gå sida vid sida med de bästa, och dels för att underhålla familj och vänner hemma i tv-soffan samt alla som hejade på mig längs banan. Helt klart en bra plan, förutom delen då jag går in i väggen. Men väggen kom aldrig. Inte på samma sätt som tidigare.
Jag gick precis som planerat ut med tätklungan och låg ibland mitt i och ibland längst fram och skötte farthållningen. Jag gick avslappnat, pulsen var relativt låg och andhämtningen inte ansträngd på något sätt. Jag flöt med och kunde njuta av att ligga sida vid sida med flertalet medaljörer från stora mästerskap. I knappt 20 km följde jag den stora tätklungan innan farten skruvades upp ytterligare och klungan splittrades. Jag fortsatte hålla tempot ytterligare 10 km fram till 30, men vid det laget började jag bli rejält stum i benen vilket inte är ett så bra tecken med 2 mil kvar till mål.
Jag kämpade så hårt jag kunde men tempot sjönk för varje varv och jag tappade både tid och placeringar. Fram till kilometer 42, då lyckades jag vända trenden och varvtiderna blev återigen snabbare. Sista milen gick på 51.04 vilket är en otrolig skillnad mot förra året då jag avslutade mina två femmilar på 55.02 och 53.48.
Jag gick i mål på 3.53.38. Nytt personbästa med nästan 10 minuter och precis som på 20 km var även denna tid den bästa som någon svensk presterat på ett VM! Att gå in på den tiden, på den placeringen, och att över huvud taget fullfölja på ett så bra sätt som jag gjorde var långt över mina och alla andras förväntningar. Det känns så underbart att prestera när det gäller.
Väl i mål drabbades jag av ännu en intressant upplevelse; jag kunde inte röra på benen. Jag tog några stapplande steg direkt efter målgång och ställde mig för att vila. Ett par funktionärer kom och frågade om vi skulle gå vidare och det kunde vi väl göra tyckte jag. Sen hände ingenting. Benen rörde sig inte. Jag kunde inte ta ett steg. De lyfte mig av banan och sedan stod jag där tills de kom med en bår och körde mig därifrån. Jag har aldrig varit med om något liknande. Två flaskor med dropp senare kördes jag med rullstol ut från arenan för att prata med SVT och Expressen innan jag åkte tillbaka till hotellet för att vila. Resten av dagen linkade jag fram men nu kan jag i alla fall promenera rätt normalt.
Tack alla ni som hejade på mig under loppet, både från sidan av banan och framför TV:n hemma i soffan! Och tack morsan, coachen och förbundskapten Siw Karlström för all hjälp med allting!
Nu ska jag bara njuta av Moskva resten av tiden här :)
/Ato