Det var åter igen dags för den traditionsenliga landskampen mellan Sverige/Finland och i år gick den för första gången sedan 1997 på Stockholms stadion. Efter besvikelsen efter förra helgens lopp över 10 000m då jag inte alls hade min dag, kändes det annorlunda idag. Träningen den här veckan efter den tuffa SM-helgen har gått bra och igår när jag körde mitt tävlingsförberedande kändes det riktigt bra och jag gick in i dagens Finnkamp med en grym känsla. Även om uppvärmingen kändes sådär, var jag laddad ut i fingerspetsarna och kände att det var dags att göra dagen till min!
Första varven var aningen stökiga och jag hade svårt att hitta position och flyt, men när fältet spruckit upp efter första kilometern började jag komma in i loppet och det kändes riktigt bra. Nötte på med kilometertider strax över 4.00/km och upp mot 6:e kilometern hade jag passerat Andreas Gustavsson och även gått ikapp den evigt svårslagne finnkampsräven Jarkko Kinnunen. Funderade på vad jag skulle göra när jag kom ikapp Jarkko, om jag skulle lägga mig bakom eller fortsätta i mitt eget tempo. Till min förvåning släppte Jarkko förbi mig, han var ute och drack precis när jag kom ifatt han, och la sig sedan hack i häl. Så valet blev enkelt, jag fortsatte i samma tempo, och efter 1 varv låg han någon meter bakom och trodde att det skulle bli en tuff avslutning med spurt, precis som de senaste åren när Jarkko bevakat för att sedan spurta och ta hem en knapp seger. Så blev det inte, utan 1 meter blev 2 och snart hade jag en lucka som stadigt växte för var varv vi gick och närmade oss mållinjen.
När det var 2 km kvar kände jag att loppet var mitt och sista varven var de skönaste och roligaste i karriären. Att få fullständigt defilera och ta emot publikens applåder gående mot min första Finnkampsseger var obeskrivligt. Det gav verkligen mersmak och definitivt något jag måste göra igen!!! Slog mitt gamla PB med 8 sekunder, från förra årets Finnkamp, kände mig fräsch och obeskrivligt jädra glad!
/Persy
Första varven var aningen stökiga och jag hade svårt att hitta position och flyt, men när fältet spruckit upp efter första kilometern började jag komma in i loppet och det kändes riktigt bra. Nötte på med kilometertider strax över 4.00/km och upp mot 6:e kilometern hade jag passerat Andreas Gustavsson och även gått ikapp den evigt svårslagne finnkampsräven Jarkko Kinnunen. Funderade på vad jag skulle göra när jag kom ikapp Jarkko, om jag skulle lägga mig bakom eller fortsätta i mitt eget tempo. Till min förvåning släppte Jarkko förbi mig, han var ute och drack precis när jag kom ifatt han, och la sig sedan hack i häl. Så valet blev enkelt, jag fortsatte i samma tempo, och efter 1 varv låg han någon meter bakom och trodde att det skulle bli en tuff avslutning med spurt, precis som de senaste åren när Jarkko bevakat för att sedan spurta och ta hem en knapp seger. Så blev det inte, utan 1 meter blev 2 och snart hade jag en lucka som stadigt växte för var varv vi gick och närmade oss mållinjen.
När det var 2 km kvar kände jag att loppet var mitt och sista varven var de skönaste och roligaste i karriären. Att få fullständigt defilera och ta emot publikens applåder gående mot min första Finnkampsseger var obeskrivligt. Det gav verkligen mersmak och definitivt något jag måste göra igen!!! Slog mitt gamla PB med 8 sekunder, från förra årets Finnkamp, kände mig fräsch och obeskrivligt jädra glad!
/Persy